Arkeologiskt fynd i Lovisa - här hade Finlands sista tenngjutare sin verkstad
Museiverkets fältarkeologer har hittat resterna efter verkstaden där Finlands sista tenngjutarmästare arbetade. Han hette Isak Gustav Nordström och bodde i Lovisa.
Verkstaden ligger på samma gård där Tenngjutarens gula trähus tidigare fanns. Huset, som var ett av de allra äldsta i staden, brann ner 2018.
En liten bit från platsen där huvudbyggnaden stått jobbar en grupp arkeologer i stövlar och vindtygsjackor.
De börjar vara klara med veckans arbete och någon visslar muntert medan hen packar ihop sina verktyg. Trots regn och rusk har det här varit ett lyckat projekt.
En del av gräsmattan är uppgrävd och ur myllan sticker en massa stora stenblock upp. De är utgör tre sidor av en rektangel med en stenhög i mitten.
- Det här måste ju vara tenngjutarens verkstad. Det kan man se på att det är ett uthus som har haft en eldstad i mitten, vilket är ganska ovanligt, säger Lovisas museiintendent Ulrika Rosendahl.
Skriftliga källor vittnar om att det har funnits en verkstad här som brann ner innan landets sista tenngjutare avled 1882.
- Det är något vi är jätteglada över att vi kunde kartlägga för Isak Gustav Nordström var en person som dyker upp ganska ofta i Lovisa stads historia och som vi på museet känner ganska bra till, säger Rosendahl.
Arkeologiskt fynd i Lovisa - här hade Finlands sista tenngjutare sin verkstad
Utdött yrke
- Tenn var ett populärt material på 1700-talet och början av 1800-talet. Det var lite som fattigmans silver, allt som man tillverkade av silver kunde man också tillverka av tenn: ljusstakar, tallrikar, piphuvuden och allt möjligt annat.
Sådana föremål tillverkade tenngjutare Nordström i sin verkstad ända tills tiden sprang förbi honom.
- Här kunde han jobba precis i anslutning till sitt hem. Det måste ha varit en timmerbyggnad, ungefär 5 gånger 8 meter stor med en eldstad i mitten. Där kunde han smälta sina tennbitar och hälla dem i formar för att gjuta sina tennföremål, säger Rosendahl.
När 1800-talet gick framåt och industrialismen tog fart skuffades tennet åt sidan av förmånligare material som importerades från Storbritannien.
Där hade man uppfunnit nya metallegeringar som kunde användas ungefär som tenn, men som var mycket billigare.
- Nordströms verksamhet sinade ut. Han var faktiskt den sista som höll ut i Finland, de andra tenngjutarna hade slutat redan tidigare. 1840 anhöll han om rätt att börja som plåtsmed i stället.
I samband med utgrävningarna av verkstaden har man inte hittat några fina föremål, men nog en hel del skräp.
- Föremål var ju någonting man tog vara på. Vi har hans lösöre på museet, det donerades av hans döttrar redan 1904 då museet grundades, säger Rosendahl.
Det som finns kvar i myllan kring verkstadens husgrund är sådant som har gått sönder och som sedan kasserats: skärvor, fönsterglasbitar, tegelrester, kakelrester, takpannor, skaft till kritpipor.
Att det är avfall gör inte fynden värdelösa. Tvärtom kan innehållet i tenngjutare Nordströms skräpkorg berätta ganska mycket om hur vardagen såg ut.
- Absolut! Nu vet vi ju att de suttit här och druckit mineralvatten ur seltzerflaskor, ätit sin fil ur typiska rödgodsfat och rökt tobak ur kritpipor.
Tre bränder
Målet med utgrävningarna var att hitta verkstaden och kartlägga hurdana kulturlager det finns på gården.
- Jag kommer inte på någon annan plats i Finland där det skulle ha grävts ut en tenngjutarverkstad. Nu har vi något att ta fatt på när vi pratar om tenngjutaren och hur han jobbade, säger Rosendahl.
Arkeologerna har grävt provgropar på olika ställen för att kunna ta sig en titt på hur jordlagren ser ut.
- Det finns ju tio olika byggnadsskeden ovanpå varandra på den här tomten, så man har bott här länge. Det här är nu kartlagt, säger Rosendahl.
Ur jordlagren går det förstås inte att tyda några exakta årtal, men ur skriftliga källor framkommer att man bott på tomten sedan 1753.
- Det verkar som om det skulle ha skett en brand redan före branden då tenngjutarverkstaden förstördes, och vi har raseringslager där man har rivit tidigare byggnader.
Längs med åren har det alltså brunnit åtminstone tre gånger på tomten. Den senaste gången var 2018 då den gula huvudbyggnaden, Tenngjutarens hus, totalförstördes.
Det här var en stor kulturhistorisk förlust för staden.
- Vi hade ju misstankar om att huset var från 1753 för det finns på kartor från den tiden och har åtminstone inte ändrat plats sedan dess.
Det betyder att gårdens huvudbyggnad var det näst äldsta huset i hela staden efter Degerby Gille.
- När man tappar det äldsta skiktet av sin historia så är det en stor förlust.
Det finns inte planer på att gräva sig ner under huvudbyggnadens husgrund eftersom man antar att det inte finns några äldre byggnadsrester att hitta under den.
- Det vi satsade på var den här verkstaden, vi hade inte någon aning om hur den var byggd eller hurdana dimensioner den hade. Det goda som kom med det onda var att vi fick de här utgrävningarna, annars skulle de inte ha blivit av, säger Rosendahl.
Gammalt militärområde
Tenngjutarens tomt finns på Östra Tullgatan i stadsdelen Garnison. Liksom namnet säger har här funnits ett garnisonsområde.
- Här har ju varit soldatägor, det hör ihop med fästningen. Det var ju tänkt att Lovisa skulle byggas in i en landfästning, att staden skulle omgärdas av bastioner.
Lite söderut från där vi står skulle det byggas en bastion som skulle heta Lovisa Ulrika men som aldrig blev uppförd, till skillnad från de yttre bastionerna Ungern och Rosen.
Trots att planerna inte förverkligas så var det här ett militärt område där armén hade sina kvarter.
- Här fanns verksamhet som kunde stöda dem: tegellador, materialbodar och en paviljong för befälet.
Den första som bodde på det vi i dag känner som tenngjutarens tomt var en man vid namn hantlangare Ullman.
- Det var säkert någon som hjälpte till här på fästningen. På tomten bredvid fanns något slags handlande. Det var ännu ganska glest bland husen i mitten på 1700-talet, men det fanns säkert liv och rörelse här med alla soldater som bodde i kasernerna, säger Rosendahl.
Med 1700-tals mått mätt var Lovisa en ganska stor stad.
- Vi hade ju rättigheter att idka utrikeshandel. På 1700-talet blomstrade Lovisa, då var vi en av de största städerna i Finland. Men sen blev vi aldrig större och där är vi än i dag, säger Rosendahl och skrattar.
09.10.20 kl. 13.20: Rödguldsfat har ändrats till rödgodsfat, och beskrivningen av stenarna i husgrunden som en halv rektangel har skrivits om till att de utgör tre sidor av en rektangel.
' /%3E%3C/svg%3E)
