De finlandssvenska fonderna borde bli bättre på att välja vem de satsar på: ”Man kan inte rädda alla”

Det finns stora skillnader mellan de finlandssvenska stiftelsernas roll jämfört med de finskspråkiga. Det visar en ny undersökning, som gjorts på uppdrag av fem stora finlandssvenska stiftelser.

Kulturfältets finansiering diskuteras aktivt på flera nivåer just nu. En nivå är samspelet mellan fonderna och aktörerna inom den tredje sektorn – och vilket förhållandet till den offentliga sektorn bör vara.

Det kulturpolitiska forskningscentret Cupores undersökning granskar samspelet mellan de här aktörerna.

De finlandssvenska stiftelserna har ofta ett kultur-, bildnings- och språkbärande uppdrag inskrivet i stadgarna. Enligt specialforskare Maria Hirvi-Ijäs är den största skillnaden till de finskspråkiga stiftelserna att man på svenskt håll utgår från språket.

– De finlandssvenska stiftelserna vill försäkra sig om att det finns en svenskspråkig verksamhet i hela Svenskfinland, och då går språket före. Man prioriterar det svenska innan man gör skillnader mellan det som egentligen görs.

En annan betydande skillnad är att den offentliga sektorn, som har ansvar för att språkliga och kulturella grundrättigheter förverkligas, inte stödjer svenskspråkig kulturverksamhet i den grad som uppfattas som självklar inom finskspråkig verksamhet.

Litar organisationerna alltså inte på staten och kommunerna finansierar dem?

– Det har blivit så. Det är en tendens vi ser i rapporten, säger Hirvi-Ijäs och fortsätter:

– De finskspråkiga institutionerna ser att basfinansieringen bör komma från offentliga medel och tilläggs- och projektfinansieringen från stiftelser och fonder. På den svenska sidan finns däremot en väldigt stark tillit till att pengarna bör komma från fonder och stiftelser, medan man i mindre grad har sökt sig till den offentliga finansieringen.

Enligt Hirvi-Ijäs har de svenskspråkiga stiftelserna orsak att se över var gränsen går för deras samhällsansvar.

– Om de tar på sig för mycket finns en risk att de gör det svenskspråkiga fältet en björntjänst för att den offentliga sektorn säger att de ju har sina fonder.

“Vi har ju våra fonder”

Men också bidragssökarna inom den tredje sektorn har ett ansvar, enligt Hirvi-Ijäs.

– De borde mer aktivt rikta sina ansökningar till den offentliga och inte bara förlita sig på sina fonder.

Vad som ska tas för givet när det gäller den offentliga sektorns ansvar och hur mycket fonderna ska gå in och lappa är i slutändan en politisk fråga.

– Det är en väldigt stor fråga och man ska ta den diskussionen på allvar och kräva utredningar kring varför de här språkliga och kulturella rättigheterna inom det svenskspråkiga Finland helt enkelt inte fullföljs.

Mikaela Nylander, styrelseordförande för Svenska Kulturfonden, säger att både organisationerna, fonderna och politikerna som representerar det offentliga måste delta i diskussionen kring var gränsen mellan fondernas och statens ansvar går när det gäller att finansiera kulturfältet.

– Det finns jättemånga fördelar med Cupores rapport, och jag ser att det är startskottet på många nyttiga men ack så svåra diskussioner både när det gäller kultur- och bildningssektorn.

Jag tror inte att man kan rädda alla, och det är den heta potatisen här. Vem säger att allting ska fortgå? Och vem vågar säga vad som inte kan fortgå? Man måste våga ta besluten

Maria Hirvi-Ijäs, specialforskare

Mindre summor till fler på svenskt håll

Ytterligare en skillnad är att de svenskspråkiga stiftelserna delar ut också mycket små summor till ett stort antal aktörer medan man på finskt håll satsar större summor på färre aktörer.

– En stor procentuell del av utdelningen hos de finlandssvenska stiftelserna är under 5 000 euro, och för det gör du inte jättemycket om du har en stor organisation att driva, säger Hirvi-Ijäs.

En kärna i granskningen är också fondernas och stiftelsernas önskan att kunna följa pengarna och vilka effekterna och genomslagskraft satsningarna har. Här påpekar Hirvi-Ijäs att det är väldigt svårt att följa upp effekterna av mindre summor som delats ut bland ett stort antal aktörer.

– Om man däremot satsar 20 miljoner på Designmuseet och är tydligt engagerad i projektet, kan man tydligare följa upp effekterna och få ett bra genomslag.

De svenskspråkiga stiftelserna måste bli bättre på att fokusera sina medel och tydligare påpeka att de inte kan täcka upp för det offentliga, påpekar Hirvi-Ijäs.

“De svenskspråkiga måste våga välja”

Under coronaåret har det varit mycket diskussion om kulturfältet som ett ekosystem, där alla aktörer är viktiga och stödjer varandra. Hirvi-Ijäs menar däremot att konsekvensen av coronapandemin är att fonderna kommer att tvingas våga välja vad de vill satsa på.

– Jag tror inte att man kan rädda alla, och det är den heta potatisen här. Vem säger att allting ska fortgå? Och vem vågar säga vad som inte kan fortgå? Alla måste se sig i spegeln och kunna motivera sina val. Man måste våga ta besluten.

Tjänstemännen inom den offentliga sektorn tar inte ställning utan väntar och ser vad som händer på fältet.

– Däremot kan stiftelserna göra val och det görs på finskt håll. Till exempel Jane och Aatos Erkkos stiftelse och Kones stiftelse ger ordentliga summor till aktörer de tror på, säger Hirvi-Ijäs.

Också Kulturfondens ordförande Mikaela Nylander tror att fonderna i framtiden kommer att titta mer på genomslagskraften av stöden och var man behövs mest.

– Det är omöjligt att sia om konsekvenser, men jag ser att det här har konsekvenser.

Cupores undersökning har gjorts på uppdrag av fem finlandssvenska fonder – Svenska kulturfonden, Föreningen Konstsamfundet, Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne, Svenska folkskolans vänner och Stiftelsen Tre Smeder. Rapporten kan läsas här.