OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 1
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 2
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 3
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 4
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 5
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 6
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 7
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 8
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 9
OΡΦEOC BAKKIKOC. Del 10
Jag fortsätter då min genomgång och mitt bemötande av de punkter som kritikerna åberopat för att hävda att den sten där en korsfäst människa omsluten av inskriptionen OΡΦEOC BAKKIKOC avbildas, är en förfalskning. Jag angav nio punkter som har åberopats till stöd för att det är en förfalskning, där jag i det förra inlägget behandlade de tre första och visade att det tvärt emot vad som hävdas finns exempel på mycket gamla paralleller till alla de tre egenheter som där framhålls som tecken på att det är en förfalskning. Detta gör att det utifrån dessa tre omständigheter inte går att hävda att stenen skulle vara förfalskad – då uppenbarligen andra gamla föremål uppvisar samma typ av karakteristika. Jag ämnar nu beröra punkterna 4–6.
4) Zahn hävdar att på de äldsta avbildningarna, på dörren till Sankta Sabina och på elfenbensplattan till skrinet (båda från 400-talet), står Jesus på ett fotstöd medan inget fotstöd förekommer på avbildningen av ORFEOS BAKKIKOS.
Det är riktigt att det inte förekommer något stöd som den korsfäste på ORFEOS BAKKIKOS-stenen kan vila sina fötter på. Men är detta verkligen unikt? Zahn anför två exempel från 400-talet där han hävdar att det förekommer fotstöd. Det gäller dels de tre korsfästa på dörren till Sankta Sabina, dels den korsfäste Jesus på elfenbensskrinet. På dörren till Sankta Sabina framställs fötterna på alla tre som om de vilar mot överkanten på den ram som omsluter skulpturen. Denna undre del av vad som snarare liknar en tavelram kan visserligen betecknas som ett fotstöd men skulle lika gärna kunna ses som bara en omslutning av motivet.
Oavsett vilket, så förekommer inget fotstöd i det andra exemplet som Zahn åberopar, och detta är lätt att konstatera. Det finns helt enkelt inget under Jesus’ fötter, vilket tydligt syns på bilden till inunder. Jesus är uppspikad på korset i egenskap av en ikon och inte en människa, ty då skulle han i kraft av sin tyngd ha sjunkit ner. Dock – inget fotstöd.
Och detta är inte det enda exemplet. På både den magiska amuletten som ofta dateras till ca år 200 och där Jesus har utsvängda ben, och på den avbildning i profil av en Jesus i korsfäst ställning och som ibland dateras till ca år 200, saknas alla tecken på fotstöd.
I den senare bilden saknas visserligen korset och man kan av den orsaken hävda att inte heller fotstödet skulle vara utritat. Men samtidigt hänger fötterna neråt, liksom ”utsläppta”, och dessutom på olika höjd, vilket i sig är oförenligt med att de vore placerade på ett fotstöd och kroppen därmed skulle fungera som en tyngd som får fötterna att vila parallellt. Med andra ord finns flera mycket gamla exempel på en korsfäst Jesus utan fotstöd. Att då en korsfäst Orfeus/Dionysos skulle avbildas utan fotstöd är fullt rimligt.
5) Zahn hävdar att korsen på dessa 400-talsavbildningar är nästan helt dolda och att de vertikala stolparna inte sticker upp ovanför huvudet.
6) Det påstås att korset på ORFEOS BAKKIKOS-stenen är latinskt (alltså med den övre vertikala och de två horisontella bjälkarna lika långa) medan det typiska kristna korset före år 500 var ett T-format kors.
Punkterna 5 och 6 behandlar jag samtidigt då dessa omständigheter överlappar varandra. Zahn hävdar alltså att korsen på de ovan angivna 400-talsavbildningarna är nästan helt dolda och att den vertikala stolpen inte sticker upp ovanför huvudena. Av detta drar han och andra slutsaten att dessa kors är av T-modell och att just T-korsen var de som gällde före år 500 vt. Därav drar han och andra den ytterligare slutsatsen att det kors av ”latinsk modell” (med tre lika långa armar) som förekommer på ORFEOS BAKKIKOS-stenen och som definitivt sticker upp ovanför den korsfästes huvud inte är typiskt för de mycket gamla avbildningarna av Jesus på korset.
Mot detta kan givetvis invändas att vad som är typiskt för avbildningar av den korsfäste Jesus inte har med saken att göra, eftersom vi sannolikt inte har med en korsfäst Jesus att göra utan med en korsfäst Orfeus/Dionysos. Dessutom är det inte sant att den vertikala stolpen inte skulle sticka upp bakom den korsfästes huvud på de båda 400‑talsavbildningarna. På skulpturen på dörren till Sankta Sabina syns visserligen inte stolpen ovanför Jesus’ huvud (se bilden ovan), men detta beror sannolikt bara på att han ”kör huvudet i taket” och att ramen så att säga skymmer bjälkens fortsatta framfart. Att bjälken fortsätter ovanför huvudet syns tydligt på den ende av de tre korsfästa där det lämnas ett mellanrum mellan huvudet och ovanliggande bjälkar; då den korsfäste rövaren på Jesus’ högra sida . Detta kan skådas på bilden inunder.
Än tydligare går detta att visa när det gäller elfenbensskrinet. På detta syns visserligen inte något att den vertikala bjälken ovanför Jesus’ huvud. Däremot sitter det en ”platta” fäst direkt ovanför huvudet med inskriptionen ”judarnas konung” (REX IVD[aeorum]) och denna platta måste rimligen vara fäst vid något (se bild ovan). Det enda rimliga är då den vertikala stolpen emedan inget annat kan ha funnits ovanför ett fristående kors vid vilket man kan fästa en platta. Och som om inte detta vore nog, så finns ytterligare en omständighet som jag inte kan se att någon tidigare har uppmärksammat. Elfenbensplattan med den korsfäste Jesus är bara en av fyra som en gång täckte skrinet och på dessa fyra plattor avbildas fyra scener ur passionsberättelsen som en fortlöpande berättelse. På den ena plattan återgiven inunder visas Jesu vandring på Via Dolorosa upp till Golgata bärande sitt kors.
Här syns tydligt att den uppstickande vertikala bjälken på korset fortsätter ovanför den tvärgående bjälken. Detta är samma kors som Jesus i den andra bilden spikas upp på. Vidare är det också ett kors av latinsk modell, just den typen av kors som Zahn hävdar var otypiska före år 500. För övrigt är det inte alltid enkelt att avgöra om Jesus spikats upp på ett T-kors eller ett mer traditionellt format kors eftersom huvudet döljer den uppstickande stolpen och när bilden tar slut vid huvudet går det inte att veta om den som gjorde avbilden föreställde sig ett kors som fortsatte uppåt utanför bilden. Ett tydligt exempel är detta smycke vilket jag i inlägget De tidiga kristnas uppfattning om utformningen av det redskap Jesus ska ha hängts upp på daterade till 300-talet.
Som synes kan det mycket väl dölja sig en upprätt bjälke bakom huvudet. För övrigt förlägger Attilio Mastrocinque detta smycke liksom det till höger till perioden 400-talet till 600-talet,[1] således betydligt senare än den 300-talsdatering som exempelvis Spier föreslår. För denna datering hänvisar Mastrocinque till Dölger[2] och Maser.[3]
Sammantaget kan alltså sägas att också Jesus avbildas utan fotstöd och korsfäst vid ett latinskt kors där den vertikala stolpen sticker upp bakom och ovan huvudet. På så sätt skiljer sig den korsfäste Orfeus/Dionysos-bilden inte från andra tidiga avbildningar; sådana som visar Jesus på korset. Och ifall någon undrar om mina jämförande exempel är representativa kan sägas att de utgörs av alla de äldsta bevarade exemplen.
Roger Viklund, 2011-04-27
[1] Attilio Mastrocinque, Orpheos Bakkhikos, Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphik 97 (1993) 16–24: ”Questi intagli sono databili tra il V e il VII sec. d.C.”
[2] Anche F. J. Dölger, Ichthys, I, Roma 1910, s. 324-6.
[3] Peter Maser, Die Kreuzigungsdarstellung auf einem Siegelstein der Staatlichen Museen zu Berlin, i ”Riv.Arch.Crist.” 52, 1976, s. 270-1.
Jesus granskad 
bbnews said,
29 april, 2011 den 20:18
Påfallande många av dina illustrationer visar den korsfäste med underarmarna kraftigt flekterade i armbågsleden och med skulderlederna icke-abducerade (= med överarmarna hängande nedåt, svagt utåtriktade eller ännu hellre svagt framåtriktade).
Har du någon förklaring till denna typ av avbildning? Den sortens placering av över- och underarmarna måste indikera att ingen större (om ens någon) tyngd vilar på armarna. Något som i sin tur betyder att den upphängde nödvändigtvis tar all tyngd på sina fötter. Vilket i sin tur är anatomiskt omöjligt ity att fötterna då skulle trasas sönder rätt snabbt av den korsfästes kroppstyngd såvida det inte fanns ett fotstöd för fötterna att vila på.
Kort sagt: Dessa avbildningar är rena fantasifoster, ett resultat av konstnärens egna föreställningar om hur en korsfäst person ser ut som är upphängd på sitt kors, dvs en förvrängning av eller ett fullkomligt bortseende från fakta (i detta fall av relevanta anatomiska fakta). Så varifrån kommer detta ”mode”, denna ”stil”, att återge den korsfäste med icke-abducerade eller blott till ringa del abducerade överarmar samt med armbågsleden flekterad i ca 90 graders vinkel? Den kan hur som helst inte bygga på någon verklig bevittnad händelse.
Vet du möjligen något om detta, Roger?
Dessutom: Det andra sättet som den korsfäste avbildas på – med armarna abducerade (utfällda från bålens sidor) i ca 90 graders vinkel (så att överarmarna blir vågräta och parallella med korsets tvärbjälke) – är lika horribelt, det, anatomiskt sett. Det kan inte stå länge på förrän båda överarmarna i så fall hoppat ur led, och då borde det synas på bilderna. Men armarna/axlarna på den korsfäste Jesus på REX IVD-korsbilden visar inga som helst tecken på att vara luxerade; skulderledens yttre kurvatur ser helt normal ut. Så även här handlar det om ett slags konstnärligt önsketänkande, vilket förvånar en hel del, eftersom tydligt luxerade skulderleder skulle ha förmedlat en känsla av ett ännu större lidande. Och just den lidande Jesus, som lidit för våra synders skull, borde ju närmast ha stått i fokus för avbildandet, eftersom ju större Jesuslidande, desto större uppoffring från Jesus’ sida för oss syndiga människors skull och desto större tacksamhet borde vi visa Honom.
Dessutom tycker jag att IFALL det finns en berättartradition från upphängningar på kors (alltså om hur den korsfäste hängdes upp) – vilket inte vore helt orimligt att tänka sig – borde denna berättartradition ha kunnat förmedla till eventuella Jesus på korset-avbildande konstnärer hur Frälsaren blev upphängd. Men några sådana muntliga traditioner kan näppeligen ha existerat med tanke på att den korsfäste Jesus avbildas på minst två olika vis – dels med överarmarna hängande nedåt, dels med överarmarna parallella med korsets tvärbjälke – vilka båda är anatomiskt omöjliga.
Så min sista fråga till dig, Roger blir denna: Vet du om det finns avbildningar av korsfästelsescenen som visar den upphängde Jesus i en anatomiskt korrekt position? Antingen med eller utan fotstöd. (Fast ett fotstöd förminskar ju lidandet och förlänger döendeprocessen, och bägge dessa omständigheter minskar i så fall också trovärdigheten i evangeliernas korsfästelseberättelser.)
Om anatomiskt korrekta avbildningar saknas, ligger det nära till hands, tycker jag, att postulera att alla Jesus på korset-avbildningar faktiskt kan bygga på hedniska korsfästelseförlagor, vilka även de, förstås (?), saknar förankring i verkligheten och anknytning till en historisk verklighet.
Att det finns exempel på förkristna och hedniska gudssöner som också kan ha blivit avlivade medelst korsfästelse eller något liknande har bland andra Kersey Graves skrivit om i artikeln The World’s Sixteen Crucified Saviors, som kan nås via denna länk: http://www.infidels.org/library/historical/kersey_graves/16/ .
Fast har jag tipsat om den länken, måste jag också i rättvisans namn informera om denna artikel, Kersey Graves and The World’s Sixteen Crucified Saviors, med Richard Carrier som författare, eftersom denne Carrier i sin artikel påvisar en rad faktafel i Kersey Graves sammanställning: http://www.infidels.org/library/modern/richard_carrier/graves.html .
Min poäng med dessa båda referenser är att påvisa att tanken på en dödad gudalik (jordisk) varelse som senare uppstår till nytt liv igen ingalunda är begränsad till berättelsen om Jesus i Nya Testamentet. Så därför vore det intressant att kunna få veta, menar jag, om det finns någon avbildning av en korsfäst person som visar den korsfäste i en anatomiskt korrekt position. Ifall en sådan avbildningstradition skulle visa sig existera, finns det fog att fråga sig varför inte Jesus’ korsfästelse avbildas i enlighet med denna korrekta avbildningstradition. Och skulle en dylik avbildningstradition (med den korsfästes armar i en anatomiskt trovärdig position) saknas, anser jag, att frånvaron därav försvagar synsättet att nuvarande avbildningstraditioner skulle gå att härleda tillbaka till en faktisk händelse som bevittnats på riktigt.
GillaGilla
Roger Viklund said,
29 april, 2011 den 20:36
Jag avser att beröra detta i ett kommande inlägg (nästnästa tror jag) som jag ännu inte har skrivit och därför inte är fullt på det klara med hur jag ska utforma. Men Carotta föreslår att det inte är avbildningar av en korsfäst människa utan av en korsfäst ikon. Det vill säga, de första avbildningarna av Jesus avser inte att skildra en verklig människa på ett kors eftersom tyngden av denna människa skulle skapa ett y-format utseende av framställningen och detta oavsett om denne står på ett fotstöd eller inte. Ty även om man står på ett fotstöd kommer man bara att knäa ihop och rasa ner till dess att axlarna inte kan sjunka djupare; figuren ser då ut som ett Y. Således hade man ingen avsikt att porträttera en verklig människa på ett kors utan bara en föreställning eller en ikon, en docka eller dylikt upphängd på ett korsformat föremål. Nu är jag inte klar med mina efterforskningar på detta men jag tror att ca 1300-talet är den tid då vi ser avbildningar som är mer verklighetstrogna. Detta är också ett tecken på att inte heller den korsfäste Orfeus avser en korsfäst människa, eftersom hans huvud är ovanför den horisontella bjälken; något som tyder på att föremålet är gammalt.
GillaGilla
bbnews said,
29 april, 2011 den 21:26
Ser fram emot det.
På tal om hur man korsfäste folk. Här är en länk som kan kasta ljus över detta, åtminstone delvis: http://members.bib-arch.org/# .Nu vet jag inte hur man sparar en sådan artikel med vidhängande bild, men just nu i skrivande stund finns där i den länken fyra foton som växlar i ett bildspel. Ett av dessa fyra foton visar ett hälben (os calcaneus) som en 7,5-tums järnspik har genomborrat FRÅN SIDAN.
Fotot i fråga hör till en artikel som heter ”Crucifixion—The Archaeological Evidence” och som är skriven av en arkeolog vid namn Vassilios Tzaferis som ”explains the significance of one of the few artifacts from a first-century C.E. crucifixion ever discovered—a small piece of heel bone pierced by a 7 1/2-inch-long iron nail”.
Nu kommer jag inte åt själva artikeln (man måste vara medlem/prenumerant på BAR för att få läsa den). Men som jag förstår saken är nog en spik på tvären genom hälbenet enda sättet att undvika söndertrasade fötter vid en korsfästelse utan fotstöd. En sak är näst intill säker, vill jag mena, och det är att en spik indriven genom mellanfoten, bland de långa och ganska smäckra metatarsalbenen, fem till antalet, är en olämplig plats att placera en spik på, för där skulle en spik fungera som en kniv som sakta men säkert trasade sönder hela mellanfoten till dess att den hejdades av de högre upp belägna tarsalbenen, varav alltså hälbenet är det största.
Så en skicklig exekutor skulle utan tvivel välja att driva in en spik GENOM hälbenet i stället, om syftet vore att undvika söndertrasning av mellanfoten och därmed slippa lägga en ökad andel av kroppstyngden på axlarna/armarna, vilket i sin tur skulle leda till snabbt inträdande andningssvårigheter och snabb död.
Att någon korsfäst i den belägenheten (= med mesta kroppstyngden för armarna att bära upp) skulle konversera någon annan upphängd på ett kors intill är näst intill befängt. I stället skulle han snarast kippa efter andan och vara lika andfådd och lufthungrig som en bergsbestigare på Mount Everest.
Och, det var dit jag ville komma – det blev tyvärr som vanligt en del utvikningar – att en skicklig exekutor nog rimligen borde se till att driva in spiken från sidan på hälbenet. Men på det viset har jag aldrig sett något krucifix avbilda den lidande Jesusfiguren, utan såvitt jag känner till avbildas Jesus’ fötter med en enda (?) gemensam spik för båda fötterna samt med denna spik islagen framifrån, alltså från mellanfotens hud på ovansidan igenom metatarsalbenen, ut genom fotsulan, in genom andra fotens mellanfots överdel, genom dess metatarsalben och ut via fotsulan och in i korsets (?) trästycke.
Att döma av det här fotografiet som man kan nå via in min länks bildspel krävs dessutom två spikar, en för vardera fots hälben.
Vet du, Roger, något om hur spikarna är placerade i dessa äldsta avbildningar? Eftersom det inte handlar om tapetserarnubb utan rejäla spikar som rimligen är 20-30 cm långa (för att kunna korsfästa båda fötterna lagda på varandra), borde väl, kan man tycka, en sådan spik kunna urskiljas på avbildningarna, antingen indrivna framifrån eller från sidan. Men jag skådar inte en endaste spik. Ändå är jag spik nykter…
GillaGilla
Roger Viklund said,
29 april, 2011 den 23:11
Det finns bara ett arkeologiskt bevis för hur korsfästningarna gick till. En viss Jehohanan har påträffats med en krokig spik genom foten och en bit trä kvar i vilken spiken suttit. http://cojs.org/cojswiki/Crucifixion_Bone_Fragment,_21_CE Tydligen spikades det genom hälbenet och sannolikt sattes fötterna på var sin sida om stolpen. I detta fall synes inga spikar ha dragits genom händerna varför man får förmoda att armarna bands fast i vad det nu var de fästades i. Det är svårt att veta hur representativt ett enda fynd kan vara. Att så få fynd har gjorts trots att så många antas ha korsfästs kan enklast förklaras av att de allra flesta fick hänga uppe och bli uppätna av vilda djur och fåglar. Det blev inget kvar att begrava.
Tillägg:
Det kan också ha berott på att järnspikar var en bristvara och man återanvände dem, liksom att man vid massavrättningar varken hade tillräckligt med spikar eller tid att använda dem och helt sonika band fast offren i vadhelst man kunde hitta. Slutligen kan det ha berott på att spikar från korsfästa personer sågs som magiska amuletter och därför togs vara på.
GillaGilla
bbnews said,
1 maj, 2011 den 01:19
Jag kan se ännu en fördel med att ha armarna fastbundna i en tvärslå eller dylikt. Då kan nämligen armarna lättare bära upp kroppens tyngd genom att repet hjälper till att hålla armarna på plats. Därigenom minskar risken för skulderledsluxation högst påtagligt och, inte minst viktigt, andningen underlättas. (Prova själv med att hänga med raka armar i en ribbstol utan stöd för fötterna; notera hur besvärlig andningen blir.)
Denna sistnämnda omständighet – dvs att andningen kan underlättas genom/vid fastsurrning av armarna med hjälp av ett rep – torde visserligen innebära minskad dödsångest (till följd av att kvävningskänslan reduceras) men i gengäld förlängs dödspinan och själva döendeprocessen.
Så för att fundera vidare: Vet du, Roger, något om korsfästelsens syften? Jag resonerar så här:
1) Var korsfästelse (eller uppspikning på träpåle) en bestraffningsmetod som skulle vara enom till straff och androm till varnagel?
2) Var syftet att dels ha en bra logistik, dvs att avrättningar medelst uppspikning på trä skulle gå snabbt, och dels ha en hög plågokoefficient, dvs brottslingen skulle verkligen pinas och plågas ihjäl?
Ad nr 1: Om avskräckningstänkandet spelade en viktig roll, tycker jag att det är helt naturligt att, som du skriver, ”de allra flesta fick hänga uppe och bli uppätna av vilda djur och fåglar [så att d]et blev inget kvar att begrava.
Men då kan och bör man också fråga sig om det var vanligt att en död brottsling på korset/pålen blev nedplockad, vilket ju anses vara fallet med Bibel-Jesus. Jag menar: En snabb nedplockning av den döde strider ju mot straffmetodens förment avskräckande syften.
Hur ser du på detta, Roger? Var det vanligt att döda plockades ned från pålen/korset? I så fall tycker jag det strider mot vad du har skrivit, nämligen ”att de allra flesta fick hänga uppe och bli uppätna av vilda djur och fåglar”.
Ad nr 2: Vilka avrättningsmetoder förekom i romarriket vid denna tid? Var det enbart korsfästelse/pålupphängning eller förekom exempelvis hängning med snara runt halsen, halshuggning, knivhugg rakt i hjärtat, avskärning av halsens blodkärl (påminnande om dagens koscher- och halalslakt) etc?
Jag har svårt att se korsfästelse som en snabb avrättningsmetod. Däremot kan jag lätt föreställa mig att den är snudd på idealisk att använda i avskräckande syfte, i synnerhet om den döda kroppen dessutom fick hänga kvar tills vilda djur, kanske främst rovfåglar, ätit upp kadavret. Ännu en skymf mot brottslingen, eftersom traditionen bjöd att alla skulle begravas, helst med alla kroppsdelar intakta, i väntan på uppståndelse till ett nytt liv i Olam Ha-Ba, The World to Come. Se http://www.religionfacts.com/judaism/beliefs/afterlife.htm .
Återstår så avrättningsmetodens höga plågokoefficient. Denna ser jag som helt förenlig och i linje med synsättet att straffet ska ha en avskräckande effekt på folk i omgivningen. Men ett sådant synsätt talar emot att Jesus’ kropp skulle ha plockats ned från korset så snart Jesus givit upp andan. En snabb nedplockning av den döde indikerar ju snarare att man från romerskt håll ville vara så diskret som möjligt, något som i så fall strider mot korsfästelsens förmenta avskräckningseffekt.
För övrigt gav Jesus upp andan tämligen snabbt, får jag en känsla av när jag läser evangeliernas berättelser om korsfästelsen. Något som minst sagt känns lite konstigt, om nu syftet med korsfästelsen vore inte bara att ta livet av någon utan också göra det på ett tidsmässigt utdraget och extremt plågsamt vis (för att betona och understryka korsfästelsens avskräckande syften).
Klart är att det går att påverka korsfästelsens varaktighet innan döden inträder hos den upphängde. Ett fotstöd förlänger sålunda döendeprocessen. Likaså tror jag att med rep uppbundna armar gör detsamma. Men ingen av dessa båda metoder för att förlänga dödsprocessen brukar förknippas med Bibel-Jesus.
När Jesus besöker lärjungarna efter uppståndelsen får dessa se spikhålen i händerna och Thomas, Tvivlaren kallad, får sticka sin hand in genom det hål som finns i Jesus’ ena bröstkorgsflank samt penetrera hålen efter spikarna i Jesus’ händer. Se Joh 20:25-29: 25 De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren.” Men han svarade dem: ”Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro.” 26 Åtta dagar därefter samlades hans lärjungar igen där inne, och Thomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er.” 27 Sedan sade han till Thomas: ”Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!” 28 Thomas svarade honom: ”Min Herre och min Gud!” 29 Jesus sade till honom: ”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser.”
Dock sägs här inget om några spikhål i fötterna. Vilket skulle kunna tyda på att Jesus faktiskt fick stå på ett fotstöd av något slag, låt vara att han på de allra flesta krucifix avbildas med en stor spik slagen genom de ovanpå varandra placerade fötterna. Men om detta ges inga besked i evangelierna om jag minns rätt.
Fast återigen, om fotstöd fanns, då undrar man ju varför Jesus avled så pass fort (i och med att fotstödet synes vara till för att förlänga lidandet och därmed höja plågokoefficienten mätt som upplevd smärta X tid på korset/pålen.
I Joh 20:31-33 läser man: 31 Eftersom det var tillredelsedag och judarna inte ville att kropparna skulle hänga kvar på korset över sabbaten – det var nämligen en stor sabbatsdag – bad de Pilatus att de korsfästas ben skulle krossas och kropparna föras bort.* 32 Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med honom, först på den ene och sedan på den andre. 33 När de därefter kom till Jesus och såg att han redan var död, krossade de inte hans ben.
Dessa bibelverser ger upphov till nya frågor: Varför kunde romarna frångå den gällande (?) huvudregeln (?) att de korsfästa skulle hänga kvar i avskräckande och förnedrande syfte för att nu, denna enda (?) gång, av rena hygglighetsskäl gentemot judarna, låta plocka ned de korsfästa från sina upphängningsanordningar bara för att en för judarna viktig sabbatsdag stod för dörren? Hur rimmar det med korsfästelsernas förment avskräckande budskap? Och hur går denna romerska ”blödighet” och hygglighet mot judarna att förena med romarnas gängse sätt att behandla och se på judarna i andra sammanhang?
Till sist en helt annan frågeställning: Hur pass vanliga var egentligen avrättningar i det dåtida Palestina? Jag har svårt att se att avrättningar var något som skedde på daglig basis. Men nu plötsligt är det alltså tre personer – brottslingar i romarnas ögon – som samtidigt ska avrättas. Om man då väljer att avrätta dessa tre strax före en betydelsefull judisk sabbat, låter det i mina öron som att romarna på något vis ville statuera exempel och göra dessa avrättningar till ett allmänt samtalsämne bland de judar som samlats i Jerusalem inför den judiska storhelgen.
Om jag har rätt därvidlag, framstår det som ännu konstigare att samma romare då ska vara hyggliga mot judarna och påskynda döendet hos två av de korsfästa som ännu inte hunnit dö när sabbaten står för dörren (genom att slå sönder deras ben så att dessa inte längre gick att stå på, om det nu mot förmodan alltså fanns en fotstödsplatta att placera fötterna på) för att därigenom inte i onödan störa den judiska sabbaten – och detta trots att judarna, i alla fall inte enligt evangelierna, bett om denna ynnest från den romerska ockupationsmaktens sida.
Att krossa benen på den korsfäste kan jag förstå. Det måste ju rimligen innebära att kroppstyngden i sådant fall måste bäras upp av enbart armarna (eftersom benen och fötterna inte längre går att stödja sig på för att avlasta armarna), något som innebär kraftigt försvårad andning och och därför rimligen påskyndar döendet.
GillaGilla
Roger Viklund said,
1 maj, 2011 den 11:10
Jag anser att romarna var pragmatiker och säkerligen gjorde på olika sätt i olika situationer. Exempelvis korsfäste man säkert folk på det man hade. Den arkeologiska lämningen av den korsfäste mannen tyder på att spiken gått in i ett olivträd, vilket kan tyda på att det helt sonika spikade fast honom i det växande trädet men också att upphängningsanordningen var gjord av olivträ.
Syftet med korsfästningarna var tvivelsutan att skrämma andra till att avhålla sig från uppror. Det gällde därför att få avrättningen att framstå så grym och långdragen som möjligt. Man fick sällan ta ner den korsfäste efter dennes död eftersom den fortsatta vanäran skulle bestå i att vilda djur och fåglar skulle slita sönder kroppen. Allt gjordes i syfte att skrämma andra till lydnad. Men om man som i vissa fall lät korsfästa 6000 personer på ett bräde tror jag att man var mer rationell. Kanske man då bara hängde upp den i armarna rakt uppåt eftersom döden då som regel inträffar efter inte alltför många minuter.
Exakt hur vanligt det var med korsfästningar vet vi inte. Vi känner till många stora massavrättningar och dessutom avrättningar av vissa enskilda historiska personer av intresse. Hur många fler ”ointressanta” historiska personer som avrättades vet vi inte.
GillaGilla
bbnews said,
1 maj, 2011 den 13:56
Tack, Roger för dina svar samt, inte minst för ditt länktips:
http://cojs.org/cojswiki/Crucifixion_Bone_Fragment,_21_CE
Faktum är att den artikeln du tipsade om ger svar på rätt många av de funderingar jag ventilerat om hur en korsfästelse gick till.
Som detta med att det vore idioti att slå en spik rakt genom handflatan (—> omedelbar söndertrasning av vävnad —> händerna kan lätt frigöras från sina fästen i träet; samma resonemang gäller om spikar slås in i mellanfoten, dvs söndertrasningen leder till att fötterna enkelt kan ”dras ut” från spiken och frigöras).
Artikeln slår också fast att detta med kvävning (asfyxi) till följd av andningsmuskulär kollaps blir den direkta dödsorsaken; all övrig korsfästelseritual är huvudsakligen till för att avskräcka folk i omgivningen (= åskådarna), och inte för att ta död på den upphängde (utan är blott till för att på ett utstuderat sätt plåga honom in i det sista).
Så det där med ett artigt konverserande mellan de på korset upphängda personerna som vore det en form av tebjudning om än i fixerade poser de befann sig på kan vi nog glömma.
Likaså HUR och VAR på kroppen eventuella spikar slogs in (se vad jag skrev här ovan).
Christian iconography usually shows the nails piercing the palms of Jesus’ hands. Nailing the palms of the hands is impossible, however, because the weight of the slumping body would have torn the palms in a very short time. The victim would have fallen from the cross while still alive. As the evidence from our crucified man demonstrates, the nails were driven into the victim’s arms, just above the wrists, because this part of the arm is sufficiently strong to hold the weight of a slack body.
Längre ned i samma artikel påpekas dock att märkena mellan underarmens radiusben (på tummens sida av underarmen) och ulnara ben (på lillfingersidan av underarmen) inte måste förklaras med spikislagning mellan strålbenet och armbågsbenet. Det påpekas också att bristen på lämpliga träpålar i trakterna runt Jerusalem var enorm vid denna tid, så romarna ville måhända inte spika sönder tvärslån utan i stället återanvända den gång på gång. Något som i så fall innebär att man band fast brottslingens armar med rep i stället för att spika fast dem i tvärbjälken.
One can reasonably assume that the scarcity of wood may have been expressed in the economics of crucifixion in that the crossbar as well as the upright would be used repeatedly. Thus the lack of traumatic injury to the forearm and metacarpals of the hand seems to suggest that the arms of the condemned were tied rather than nailed to the cross. There is ample literary and artistic evidence for the use of ropes rather than nails to secure the condemned to the cross.
Och här ett citat som visar att den upphängde inte dog till följd av själva uppspikandet i sig utan av kvävning.
Death by crucifixion was the result of the manner in which the condemned hung from the cross and not the traumatic injury caused by nailing. Hanging from the cross resulted in a painful process of asphyxiation, in which the two sets of muscles used for breathing, the intercostal [chest] muscles and the diaphragm, became progressively weakened. In time, the condemned man expired, due to the inability to continue breathing properly.
Just därför förekom både sittstöd (sedile, plural sedilia; med betoning på första i:et) och fotstöd (suppedaneum, plural suppedanea), allt för att förlänga plågan och dödskampen på upphängningsanordningen/korset. Och som om inte detta vore nog: Sittstödet var oftast försett med uppåtriktade spikar, så att den korsfäste hade att välja mellan pest och kolera så att säga. Alltså sitta ned för att hämta andan en kort stund (= skönt), men då i stället tvingas uthärda hemsk smärta i sittmusklerna (= obehagligt). Tänk dig själv att tvingas sitta på en stol full med häftstift vilande på sin ”hatt” och spetsen riktad uppåt; låter inte riktigt som en höjdare eller hur?
In order to prolong the agony, Roman executioners devised two instruments that would keep the victim alive on the cross for extended periods of time. One, known as a sedile, was a small seat attached to the front of the cross, about halfway down. This device provided some support for the victim’s body and may explain the phrase used by the Romans, ”to sit on the cross.” Both Irenaeus and Justin Martyr describe the cross of Jesus as having five extremities rather than four; the fifth was probably the sedile. To increase the victim’s suffering, the sedile was pointed, thus inflicting horrible pain.
The second device added to the cross was the suppedaneum, or foot support. It was less painful than the sedile, but it also prolonged the victim’s agony. Ancient historians record many cases in which the victim stayed alive on the cross for two or three or more days with the use of a suppedaneum.
I skenet härav ter sig Bibel-Jesus’ ovanligt snabba död på korset än mer märklig. Men nödvändig för att profetian skulle uppfyllas om att inga ben skulle krossas på honom. Jfr Joh 19:36-37: 36 Ty detta skedde för att Skriften skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom.* 37 Och ett annat skriftställe säger: De skall se upp till honom som de har genomborrat.*
I artikeln bekräftas sedvänjan att bryta benen på den korsfärste för att påskynda döendet.
The victim’s broken legs (…) provide evidence for a Palestinian variation of Roman crucifixion – at least as applied to Jews. Normally, the Romans left the crucified person undisturbed to die slowly of sheer physical exhaustion leading to asphyxia. However, Jewish tradition required burial on the day of execution. Therefore, in Palestine the executioner would break the legs of the crucified person in order to hasten his death and thus permit burial before nightfall. This practice, described in the Gospels in reference to the two thieves who were crucified with Jesus (John 32:19), has now been archaeologically confirmed.
Fast frågan kvarstår om huruvida detta var regel eller ska ses som undantag från regeln. Det kan alltså lika gärna ha varit på det viset, att ”finare” judar kunde förmå den ansvarige romaren för avrättningen att tillåta nedtagning av offret före solnedgången. Kanske med hjälp av någon lämplig muta eller så. Därom vet vi intet.
Men vi vet att den här artikelns fakta om hur avrättningar på en lodrät träställning kunde och brukade gå till gör evangeliernas redogörelse av Jesus’ korsfästelse till en utomordentlig/extraordinär händelse på mer än ett sätt.
GillaGilla
bbnews said,
31 augusti, 2011 den 13:01
Apropå hur den korsfäste Jesus har avbildats genom århundradena.
Jag citerar ur artikeln Death erection ( http://en.wikipedia.org/wiki/Death_erection ):
A death erection, angel lust, or terminal erection is a post-mortem erection, technically a priapism, observed in the corpses of human males who have been executed, particularly by hanging.
(…)
According to the 1983 scholarly work, The Sexuality of Christ in Renaissance Art and in Modern Oblivion by art historian and critic Leo Steinberg, a number of Renaissance era artists depicted Jesus Christ after His crucifixion with a post-mortem erection. The artwork was suppressed by the Roman Catholic Church for several centuries.
Vet du något mer om detta, Roger?
Kan där finnas kopplingar till Dionysoskulten på ett sätt som vi som lever i dag inte direkt tänker på (till följd av den sortens bildcensurering som Leo Steinberg åberopar)?
Läs mer om likheter mellan gudssönerna Dionysos och Jesus exempelvis genom att klicka på denna länk: http://www.wilsonsalmanac.com/jesus_similar.html (scrolla nedåt på den sidan tills den jämförande gudssönertabellen dyker upp).
Den intresserade kan också läsa, på svenska, i Rogers egen bok, ”Den Jesus som aldrig funnits”, kapitlet ”Hedniska gudssöner” (med start på sidan 170 i bokens andra upplaga). Eller söka på uppslagsordet ”Dionysos (grekisk fruktbarhets- och vingud)” i bokens förnämliga sak- och personregister. På inte mindre än 17 olika sidor i Rogers bok diskuteras denne Dionysos ur olika infallsvinklar. Fast just kopplingen mellan Jesus på korset med erigerad penis och Dionysos med dito utseende diskuteras inte av Roger i boken, såvida jag inte nu i hastigheten har missat någon passage.
Så därför v’ljer jag att kasta ut frågan till Roger här på hans blogg i stället: Är detta med censurerade Jesusbilder, på vilka Jesusgestalten inte avbildas med det ”naturliga” tillståndet erigerad penis, något som bör fortsätta att förtigas i den äkthetsdebatt som pågår rörande Bibel-Jesus?
För egen del vill jag gärna se dagens ”skönmålningar” av Jesus efter döden på korset/pålen/träställningen som ännu ett exempel på hur de kristna har vinnlagt sig om att tillrättalägga den officiella bilden av Guds Son genom att offra sanningen på äkthetens altare.
Fast detta kan ju eventuellt förklaras med att jag är ateist. Vi ateister är ju som bekant sällsynt opålitliga och falska av oss ity att vi saknar moral och inte fruktar helvetet.
GillaGilla